Det betydelsefulla är inte vart man kommer ifrån, utan vart man är på väg.
Nu har det gått cirkus nästan ett år sedan jag uppdaterade min blogg så jag får väl börja igen lite smått.
Nåväl djupa inläggen kommer men för det måste man ju få livsinspiration först, annars går det ju omöjligen.
Nu är jag för gammal för att sitta kvar på grenen och hösten har kommit. Alla andra löv jag har känt så länge som jag kan minnas börjar spridas för den ljumma höstvinden som snart stundar. Min far sa; dwt är lugnt man hittar nya att träffa och vara med när man flyger och far runt, men ärligt, vore vi frön på en maskros som setat på samma blomma hela vårat liv och känner varandra, hur känns det när vinden blåser bort oss ifrån varandra. Man känner sig helt obetydlig.
Och vad är oddsen för att man skulle träffa på nya att klamra sig fast vid när man blåser runt i väntan på att få landa och slå rot? Minimal säger jag, "klart det händer sa farsan." Även om innan sagda person verkar ha insikt som en burk ärtsoppa tvivlar jag på att han skulle ha rätt i denna frågan.
Vart är jag på väg? Vart är alla jag känner på väg?
De som läser och vet detta kan säkert lista ut vilka jag menar. Det är inte s å att vi tappat kontakten riktigt än, men det kommer väl ske när de försvinner och sprids för vinden. Det är tiden som gör att vi måste skiljas åt. Inte våra egna val om att våra stigar ska skiljas.
Nytt kommer dock. En månads tystnad uppvägs kan uppvägas av 10 sms ifrån en person man tycker om, så är det bara.
Borde jag vara nöjd? Ja? Nej? Ärligt så kan jag inte riktigt hålla någon i min famn ännu då jag är rädd att snart dras med i den stora vinden och svepas bort ifrån allt jag känner.
Nåväl djupa inläggen kommer men för det måste man ju få livsinspiration först, annars går det ju omöjligen.
Nu är jag för gammal för att sitta kvar på grenen och hösten har kommit. Alla andra löv jag har känt så länge som jag kan minnas börjar spridas för den ljumma höstvinden som snart stundar. Min far sa; dwt är lugnt man hittar nya att träffa och vara med när man flyger och far runt, men ärligt, vore vi frön på en maskros som setat på samma blomma hela vårat liv och känner varandra, hur känns det när vinden blåser bort oss ifrån varandra. Man känner sig helt obetydlig.
Och vad är oddsen för att man skulle träffa på nya att klamra sig fast vid när man blåser runt i väntan på att få landa och slå rot? Minimal säger jag, "klart det händer sa farsan." Även om innan sagda person verkar ha insikt som en burk ärtsoppa tvivlar jag på att han skulle ha rätt i denna frågan.
Vart är jag på väg? Vart är alla jag känner på väg?
De som läser och vet detta kan säkert lista ut vilka jag menar. Det är inte s å att vi tappat kontakten riktigt än, men det kommer väl ske när de försvinner och sprids för vinden. Det är tiden som gör att vi måste skiljas åt. Inte våra egna val om att våra stigar ska skiljas.
Nytt kommer dock. En månads tystnad uppvägs kan uppvägas av 10 sms ifrån en person man tycker om, så är det bara.
Borde jag vara nöjd? Ja? Nej? Ärligt så kan jag inte riktigt hålla någon i min famn ännu då jag är rädd att snart dras med i den stora vinden och svepas bort ifrån allt jag känner.
Kommentarer
Trackback
